Jag brukar tämligen omgående se lösningar och möjligheter när problem dyker upp. Jag har oftast ganska lätt för acceptans, för att gilla läget. Jag fastnar sällan i saker, har lätt att släppa taget om sånt
som går mig emot.
Jag vill sträva mot det som är viktigt. Att älta att jag fick ställa in vårturnén eller
acceptera alla jobbiga tankar och känslor för att snabbt kunna skapa mig en ny tillvaro i detta nya
okända tillstånd världen befinner sig i.
Jag väljer att inte älta men väl att skriva om sånt som varit svårt. Det fungerar då känslor svalnat. Att sätta sig ned och skriva om ett trauma när du fortfarande är i det är aldrig lyckat eftersom nyanser saknas och många insikter.
Men när saker är över kan jag
tycka att det är viktigt. För att förhindra känslor av vi är ensamma öar, unikt svikna. Jag tänker att vi är lika, vi människor, och att vi möter ungefär samma svårigheter i livet. Att det kan vara bra att belysa det.
I början av 90-talet skrev jag en bok om min alkoholiserade mamma. Det är fortfarande väldigt känsligt med kvinnlig alkoholism, då var det ett mycket strängt tabu. Jag ansågs modig som berättade min historia, inte minst med anledning av att jag var en offentlig person med framgångsrik musikkarriär.
De som inte såg modet kunde ifrågasätta om jag verkligen haft det så svårt då det
uppenbart gått så bra för mig? Det tycker jag är intressant. Vår bild av att livet gått eller går ”bra”.
Min framgång hade inte varit någonting värd om jag inte kunnat glädjas åt den. Det tog ett tag innan jag kunde det. Innan jag hade klurat ut det här med acceptans av jobbiga tankar och känslor. Innan
jag förstod att jag hade en överlevnadsstrategi som gick ut på att aldrig stanna i det som var gott eftersom det kunde förändras i en ögon-blink. Så var min verkliga erfarenhet.
Förstå vad det gör med
livet.
Att ständigt försöka kontrollera känslorna av glädje av rädsla att bli besviken. Att så fullständigt kontrollera och undvika lidande.
Att släppa behovet av att kontrollera jobbiga tankar och känslor är något som är särskilt värdefullt i tider som nu. En vän till mig sa i början av epidemin;
-Jag är bara beredd att acceptera den här situationen om den inte blir allt för långvarig.
Som om Covid-19 bryr sig om det, tänkte jag.
Som om livet bryr sig om våra villkor. Det larmar och
gör sig till. Det faller ihop i en korthög och det stiger som en luftballong. Vi gör våra förluster och vi bär våra kors. Vi är på det stora hela ganska rädda att finnas till men lever som om det vore den mest
självklara sak i hela världen. Med våra unika villkor för vår tillvaro då vi egentligen borde träna oss på acceptans eftersom livet är en udda väg av lidande.
En väg som blir väldigt mycket enklare om vi accepterar den som den faktiskt är.