Jag har gått igenom skilsmässa två gånger. Båda gångerna har jag fått samma fråga angående de män jag separerat ifrån,
– Om de var så bra männen, varför skilde du dig?
Vad tar vi med oss när vi separerar?
Ju längre vi har varit tillsammans ju mer har vi präglat varandra och delat. Desto mer har vi skrattat tillsammans och älskat. Vanan att dela livet tillsammans med någon skall inte underskattas.
Att förstå när det är dags att avsluta en relation är därför något av en konst. I den bästa av världar gör vi det innan vi bedrar varandra, fysiskt eller psykiskt. I den bästa av världar kan vi sätta fingret på en första förändring, veta vart den skall leda och vara förutseende. Men bara i den bästa av världar existerar den bästa av världar.
I relationer kan världsbilden förändras i perioder. Men i längden är det en annan människa vi skall lära oss att leva tillsammans med i ett liv och en värld som inte alltid är så lätt att förhålla sig till.
Att vara tillsammans med en annan människa kräver enormt mycket av oss. Många gånger fungerar det ganska hyggligt. Ganska länge. I de flesta fall går det upp och ner, i de flesta fall lär vi oss det.
Men hur skall man veta att det inte längre kommer att gå upp igen efter att det gått ned? Hur skall man veta att den dalgång som kärleken befinner sig i faktiskt är beständig? Det vet vi inte. Därför väntar vi. Ibland i strid ibland i stillnad. Ibland på väg för att känna handen som sträcker sig efter oss, ibland mycket nära utan att känna den alls. Närheten. Kylan däremot. I avståndet mellan två kroppar som befinner sig i samma rum. Tomheten som förut fylldes av de andetag som den älskade tog.
Kärlek borde inte kunna dö. Kärlek som dör är förvirrande. Att förhålla sig till en kärlek som inte längre lever är svårt. Det är där vi tar ilska och bitterhet i hand för att inte förblöda.
Eller inte.
För ny kärlek föds om vi bara tillåter den. Om vi bara ger plats åt den. Men precis på samma sätt som en kärlek kan växa till liv av en massa olika skäl och känslor kan förhållningen till den då den inte längre lever växa till liv av en massa olika skäl och känslor. Om det mest attraktiva som finns är en glad och varm människa så är det mest oattraktiva en stillnad bitter. På samma sätt som allt det här sker inom relationen, sker det efter uppbrott. Vi väljer vår väg. Tillsammans och när vi inte längre är tillsammans.
Jag minns de sista åren i mitt sista äktenskap som år då frågorna var fler än svaren. Då min insikt om hur jag fungerar sattes på avbytarbänken för att de tankarna inte skulle leda till seger. Vilket i stället gjorde att rädslan segrade. Över kärlek och framtid.
Kärlek och dåtid. Det val som en gång varit så självklart. De skratt som befriade. De år som inte växlades till nya under tystnad och tomhet. Förlåtelse av både sig själv och den andre. Av allt som ingen förmådde.
Varför skall jag välja att förbittras över det som bar mening en gång? Varför skall jag bära de sista åren närmast hjärtat? Krisen som ledde till slutet är inte sanningen om mina äktenskap.
Vad tar vi med oss när vi separerar?
Jag väljer ljuset. Bara med det som vägledare kommer jag att kunna urskilja en ny kärlek då den kommer.