Att försöka skapa sig ett värde, ett liv, en mening, genom att ge andra det. Att utgå ifrån andras behov och därmed utgå ifrån sitt enda. Att inhämta syre genom att skapa andra människors välbefinnande.
-”Var precis hur dålig du vill, jag fyller dina håligheter med min förståelse. Med all min kraft och när det till slut inte finns någonting kvar av mig, finns det i dig och aldrig lever jag så gott som just då. Trots tomheten och den djupa smärtan som jag tror att jag måste bära. Din historia är ögonblickligen förlåten, buren. Dig skall jag alltid skydda. I min famn kan alla dina ledsamheter vila. Jag famnar dem tills jag dör. Du är så oerhört älskad. Därför skall jag bära dig. Jag så oerhört tom, därför fyller jag mig med dig. Dina behov.”
Medberoende.
Det behövs inget missbruk för att hamna i medberoende. Ibland behövs det bara en människa som av olika anledningar skapar så mycket skam och skuld i en att man ägnar resten av sitt liv åt att gömma sina egna behov så djupt inom en att man till slut glömmer dem.
Väl lärd att de inte var något värda. Eftersom ingen någonsin frågat efter dem.
I medberoende blir du inte självständig. Inte hjälte. Inte oumbärlig.
Du blir någon som bär någon som tycker att det är sällsamt att bli buren.
Du blir någon som den burna får önska vad den vill av. Säga vad den vill åt. Behandla hur den vill.
Eftersom ditt värde är så litet. Om det ens existerar. Då du inte göt allt för den du är medberoende till. Gör allt så att du har fullständigt kontroll över personen. Fullständig kontroll över hens behov av dig.
Aldrig släpper du det taget då du väl utvecklat greppet.
Även om det tar all dig kraft. Du är oumbärlig. Tror du.
Även om det kostar dig all din tid. Du har kontroll. Tänker du.
Även om det får dig att glömma vem du är och vad du behöver. Du är inte viktig om det inte finns någon som behöver dig.
Du behöver träna på att fördela din kraft. Du behöver träna på att vara oumbärlig. Du behöver träna på att släppa kontrollen och börja se vad du behöver. Vem du är.
Du behöver sätta gränser. Det är otroligt svårt då du aldrig byggt något ”staket” kring din ”trädgård”. Det som är du.
Du har aldrig byggt något staket, har ingen grind. Inget stopp.
Ingen behöver stanna upp och fråga om det passar att de kliver rakt in i dig. Begär dig. Behöver dig. Befaller dig.
Du är öppen för alla. Du finns när du är öppen för alla. Du känner dig levande. Behövd och begärd.
Det missades fullständigt när du var liten. Det är sorgligt.
Men du är stor nu. Du behöver bygga ditt staket kring det som är du och invänta ett – Kan du? Får jag? Vill du? Vad behöver du?