Mitt lugn kanske övergår i något annat

Det är en fascinerande tid vi lever i. Ja, jag skriver fascinerande på grund av den del i mig som är intresserad av människor och människors beteende.

Jag har intresserat iakttagit olika sätt att hantera det faktum att Corona-viruset kommer att påverka allas vårt dagliga liv, det faktum att vi alla kommer att bli tvungna att anpassa oss och drabbas på ett eller annat sätt.

Själv bestämde jag mig för att avbryta min vår och sommarturné tidigt. Dagar innan kolleger hade
premiär på sina turnéer. Jag som vänder mig till en äldre publik insåg att just min publik var de som först skulle dra öronen åt sig. Det var inget svårt beslut att ta. Vem förmår att vinna mot naturkrafter?

Att jag förlorade en årslön, att en möjlighet att tre år efter skilsmässan som fullständigt
ruinerade mig äntligen få möjlighet att bygga en buffert gick om intet, det tar inte något virus hänsyn till.

Jag for hem. Tänkte att karantän nog var bra efter mötet med alla människor och tröstade mig med att sakernas tillstånd ändå inte skulle bli så förfärligt annorlunda för mig som ju är van att arbeta
hemifrån och online. Jag har aldrig haft ett kontor att gå till och aldrig haft arbetskamrater på daglig basis.

Att ekonomin varken tillåtit rutiner som att åka till Thailand över jul, att ha fyra veckors semester på
sommaren, kunna äta ute flera gånger i veckan eller konsumera för att det är ett ”intresse” är jag van vid.

Allt för att få fortsätta ihop meningar till ord och toner till melodier. Det har varit mitt val
eftersom det gett mig en tillvaro av utmaningar och utveckling, en väldigt hög livskvalité. Jag har alltid känt mig priviligierad därför.

Efter bara några dagar hemma märker jag att rastlösheten redan gror i många människor. Många pratar som om de skall kunna börja leva som vanligt igen bara om någon månad eller två. Att precis
alla måste dra sitt strå till stacken nu och att solidaritet kostar är inget som landat riktigt än.

Jag har full förståelse för det, vi är alla olika och vi har olika lätt att acceptera förändring, olika sätt att hantera och agera i den. Det samhälle vi haft de senaste 30 åren har så klart präglat oss alla. Människors frihet har varit i princip fullständig, jaget och den egna viljan är starkare än någonsin.
Tiden fascinerar.

Om några månader kanske jag överraskar mig själv med helt nya tankar. Tankar som
fullständigt strider mot de jag har i dagsläget. Vem vet? Vi kan bara agera som vi förmår. Det är lätt att förstå att rädslan har olika uttryck. Att inte agera kan vara ett sätt att hantera den. Människor har svårt för förändring, svårt för acceptans. Att leva på som vanligt trots restriktioner, att på sociala
medier mana till sans och balans kan vara att dölja en skräck.

Mitt lugn kanske övergår i något annat, kanske förlorar jag min acceptans. Jag vet ingenting annat än att jag aldrig varit i en liknande
situation förut.