-Om han bara kunde visa mer känslor…
-Visa…hur?
-Jamen, genom att säga fina saker, eller bara spontant krama om en nån gång?
-Det händer inte?
-Oerhört sällan.
-Är det något som varit frekvent i relationen och avtagit eller?
-Nej, han har alltid varit sån här.
-Det har alltså varit ok en gång i tiden?
-Ja. Jag tänkte väl att det skulle ändra sig?
-Det är ingen bra ingång i en relation.
-Kanske inte..
-Nej, vi måste få vara säkra på att vi är älskade för våra brister och fel när vi går in i en relation.
-Ja..jo..
-Det är svårt att förändra någon annan, det är oss själva och våra förväntningar vi måste titta på i första hand.
-Så jag måste ändra på mina behov?
-Du måste ingenting, men du skulle kunna fundera på dina inre önskningar och fråga dig om det är förhandlingsbara områden.
-Om det inte är det?
-När man pratar med varandra är det ändå möjligt att hitta någon väg. Din partner kanske bara inte är van, han kanske inte förstår hur viktigt intimitet är för dig, det kan finnas flera skäl till att han beter sig som han gör.
-Men det måste komma naturligt….
-Måste är ingen bra ingång i en önskad förändring..kommunikation däremot. Vad sägs om att berättar att en kram när ni ses i hallen efter arbetsdagen betyder mycket för dig? Som ett mjukt sätt att börja dagens sista timmar tillsammans, för att få en skön stämning mellan er och för att lägga arbetsstressen bakom er. För att du tycker om att känna hans varma kropp mot din. Sätt ingen prestige i att du kanske är den som får ta initiativ, sätt värde på att ni kramas.
-Ok. Jag skall behöva undervisa honom i närhet?
-Ja. Precis som han säkert fått ”undervisa” dig i någonting under årens lopp? Vi är präglade olika, det rår vi inte för, vi tänker olika och känner olika. Vi ÄR olika.
-Det ska gudarna veta.
– För att det ändå skall fungera är det viktigt att berätta om ens behov, aldrig ta för givet att ens partner har exakt samma behov. Inte värdera. Om vi vill ha en exakt kopia av oss själva får vi gifta oss med vår spegelbild. Det här är jättesvårt, jag vet. Vad jag inte vet är alla gånger jag suckat, ibland högt, över mina partners oerhört konstiga olikheter. Man ramlar dit. Gång på gång.
-Skönt att höra!
– Jag ser det som att livet är som en bergsbestigning.För alla. Jag har gått lite längre upp på mitt berg och kan se faror, kan ropa åt dig att akta dig, kan tipsa om bättre kläder eller ett stup. Men jag klättrar naturligtvis jag också.
-Ok. Tack.
-Så hur tänker du nu?
-Prata.. jag måste berätta att jag har behov av närhet.
-Ja, berätta om dina behov och be honom fundera på hur han kan möta dig i dem. Du kan inte kräva mer. Vi kan bara förändra oss själva.
-Ja..
-Men börja med att kommunicera. Öppet och ärligt.
-Ok. Jag måste verkligen prata om det här. Även om det är läskigt.