Jag minns när Rolf Lövland ringde mig och på sin vackert klingande norska frågade om jag ville ingå i ett band, han hade för avsikt att skapa, inför melodifestivalen i Norge 1995. Jag sa ja utan minsta tvekan.
Min erfarenhet var då och är fortfarande att det är just de där snabba bejakande svaren som gett mig mitt livs allra största äventyr.
Någon friade efter fyra dagar. Jag sa ja. Vi var gifta i 20 år. Någon frågade om vi skulle skicka in dikterna som jag som 6 åring skrivit, till en tävling i Expressen. Jag sa ja. Jag är skribent i dag. Någon undrade om jag inte ville ha barn, trots att jag var så ung. Jag sa ja. Utan mina två barn skulle mitt liv mista sin mening. Någon undrade om det inte skulle vara en bra idé att jag utbildade mig till terapeut. Jag sa ja. Ingenting har förändrat mitt liv så omfattande som just detta.
Listan kan göras väldigt lång. Jag har svarat mer ja än nej i mitt liv. Väldigt ofta utan att krångla in mig i tankar om alternativet till ett ja.
Jag vet inte vad det är riktigt. Mod? Kanske. Dumdristighet? Absolut, ibland. Nyfikenhet? Ja. Om jag ångrat mig? Sällan eller aldrig.
Jag svarade Rolf genom att säga att jag inte hade för avsikt att turnera världen runt om vi skulle vinna. Men annars så. Han svarade att jag skulle fundera lite till över det där med turnerandet och det gjorde jag. Jag funderade kring det faktum att mina barn var 7 och 9 år gamla och att jag absolut inte tänkte lämna dem för att erövra världen. Jag var oerhört solid i den tanken. Men. Jag for hjärtans gärna till Norge och spelade in min insats i melodin ”Nocturne” för ett album, nu som medlem i gruppen ”Secret Garden” och tillbaka någon månad senare för att tävla.
Vi vann.
Senare samma vår for vi till Dublin, eftersom Irland vunnit Eurovision Song Contest året innan.
Vi vann där med.
Vid den tiden tävlade inte artister för andra länder än sina egna. Då skrev man inte bidrag till andra än sitt eget lands artister. Bettan Andreassen hade visserligen vunnit för Norge 10 år tidigare, men med sitt norska påbrå och sin fantastiska röst och utstrålning var hon moralisk vinnare både i Norge och Sverige. ”La de svinge” var dessutom ett lyckopiller.
När det stod klart att Norge återigen vunnit ESC, med hjälp av en helsvenska den här gången, hade jag ingen aning om att Pernilla Colt som kommenterat tävlingen för SVT kallat mig svartfot genom hela sändningen. Eller att Expressen skulle titulera mig landsförrädare. Att någon i en insändare i Aftonbladet krävde att jag skulle bli av med riksspelmans-titeln eftersom jag ägnade mig åt ”dravel”.
Jag minns inte att jag hann tänka så mycket på den bistra kritiken. Jag hade gjort det jag ville utan att fråga någon om lov, att gå sin egen väg fungerar ju så. Den passar inte alla.
Min egna ofta ensamma slingrande väg, där de orangea pinnarna, dikesmarkörerna, står för mina ja och ivrigt hindrar mig från att köra ned i diket. Ned i diket och till trängseln av alla nej som jag vet lurar där bakom den instinktiva självklarheten. Underbara upplevelser långt från försiktigt tänkta, orosfyllda tvekande nekande.