-Ska livet bara vara en jädra kamp? En massa smärta? Jag är så trött på att kämpa emot allt. Hålla kontroll.
Vi förlorar oss i kontroll. Den förstärker i regel bara smärtan. Vi blir mer låsta av den vilket förvandlar problem till trauman.
Den låsningen gör att vi sätter livet på sparlåga.
Att sluta grubbla och börja leva är därför viktigt.
-Meh …hur accepterar man? Hur blir smärtan mindre med hjälp av acceptans?
Acceptans handlar inte om att känna sig bättre ( vilket vi håller på med när vi är i kontroll och undvikandebeteenden) utan om att få bättre kontakt med sina känslor.
Att acceptera är att låta livsutrymmet vidgas, snarare än att fruktlöst kämpa emot dig själv. Att acceptera är att ge sig själv plats att andas fritt.
Med ett accepterande förhållningssätt öppnar du alla fönster i ditt hus, alla, så att livet kan strömma fritt igenom det, du släpper in frisk luft och ljus i det som varit tillbommat och mörkt.
Att du är villig att acceptera betyder att du kan gå igenom det förflutnas smärtsamma och förrädiska träskmarker, eftersom du nu vet vilken riktning du skall gå i – mot det mål du värderar högt.
Mot det som är viktigt i ditt liv.
Ett accepterande sätt är att se att du är himlen i ditt liv, inte de mörka molnen som drar förbi, du är havet, inte vågorna som krusar på ytan. Du är tillräckligt stor att rymma allt du upplever
Inom ACT används mycket metaforer. Poetiska utsvävningar får dock inte alla att tänka i andra banor. Avsikten är att förmedla en stämning som kanske kan ge en föraning om vad begreppet acceptans innebär. Vad ACT innebär.
Oavsett om ditt förnuft spjärnar emot eller känner sig tilltalat, tacka dig själv för de tankar som infinner sig. Ditt förnuft är naturligtvis en viktig medresenär på en sån här resa.
Men acceptans är ett sinnestillstånd som man aldrig kan resonera sig fram till. Lyckligtvis innefattar din mentala repertoar mer än tänkande i relationer så även om ditt förnuft inte kan lära sig accepterandets konst så kan DU det.
Livet handlar inte om att ta sig från lidande utan om att skapa sig tillräckligt mycket utrymme för att kunna leva det liv man vill leva. Ju mer du kämpa emot, ju mer begränsad blir du i rörelsefrihet. Om du släpper taget och slutar kämpa så förtvivlat så får du större utrymme att göra nya val.
En reaktion på ”Ska livet bara vara en jädra kamp?”
Hej Åsa,
Tack för alla dina brev, dom är en skatt och en stor hjälp på min resa. Hittade dig och din sida i somras och beundrar din kraft att finnas där för så många som önskar utveckling.
Det är ju så att man hittar precis det som man är mogen för i rätt moment. Jag har så länge, så många år kämpat…och hoppats bli fri från ångest, rädsla och skam. Under de senaste månaderna har jag kommit i kontakt med precis de tankar som du beskriver, att inte DET är målet och sättet att bli fri, utan att acceptera sig själv, den man är och har blivit. Jag vill ju egentligen inte vara någon annan än den jag är. Tanken att inte längre behöva kämpa känns som en befrielse. Under de senaste månaderna upplever jag mer närvaro när ångesten och skammen fängslar mig. Jag klarar ofta av att tala till mig själv och jag säger: det känns just nu som om du går under….men det kommer att gå över…det tar bara lite tid…för varje dag blir det lite bättre.
Jag har förstått att jag inte kan eller vill undfly den jag är, jag har förstått att de destruktiva tankarna alltid kommer att dyka upp när mina sår blottas, men jag har fattat mod och insikt om att jag vill förbli den jag är och möta mig, vara där för mig, trösta mig och inte ge upp hoppet om att just detta kommer att föra mig till målet, vilket inte innebär fri från smärta. Målet för mig har förändrats, mitt mål är att kunna uthärda vandringen genom mina smärtsamma och förrädiska träskmarker, som du beskriver Åsa, men att dessa resor kan bli lite kortare och med längre mellanrum, att jag oftare som du beskriver kan öppna alla fönster i mitt hus och släppa in ljus.