Den frågan ställer sig nog ingen människa i allmänhet. I relationer händer dock någonting märkligt. Undermedvetet tänker vi att det är ett dåligt betyg för en relation att behöva vara (över)tydlig emot varandra. När det i själva verket är precis tvärtom. En relation där saker kommuniceras väl har mycket större chanser att växa och utvecklas än där man inte pratar om saker.
Varför är det så svårt?
Vad är det då som får oss att hoppa över detta viktiga? Vad kan det handla om?
I de allra flesta fall handlar det om sårbarhet. Om rädsla att visa sitt innersta lite kantiga, lite stötta, lite trasiga, lite skygga jag. Det där jaget som så innerligt längtar kärlek och bekräftelse. Visst kan vi visa det i vardagliga situationer, det har vi lärt oss. Men när det svider till, när det bränner blir vi rädda att uppfattas som töntiga femåringar som inte kan ta ansvar över våra känslor. Och då räknar vi med att bli avvisade.
Mod smittar
Vad vi inte tänker på är att vi är samma lika i det avseendet. Att mod smittar. Öppenhet. Att det skapar bra förutsättningar. Starka band. Tillit. Att visa sitt sköra. Vi glömmer att det är attraktivt med en människa som vuxet tar beslut och hanterar sitt liv och tar ansvar. Och visar sitt sköra.
Vägen till kärlek och bekräftelse
Kommunikation är det finaste som finns, det är vägen till en annan människa. Vägen till kärlek och bekräftelse om den finns att hämta. Det är något vi måste riskera om vi bestämt oss för att leva våra liv i enlighet med våra värden, det vill säga så helt rikt och meningsfullt som möjligt.
Vi måste riskera att bli älskade.
Vi måste riskera ett avvisande för att få uppleva att famnas. Det är priset för kärleken. Att vi kan förlora den. Det är priset vi måste betala för att vinna den. Att vi förlorar den. Vi måste med andra ord riskera att bli älskade.
Det kan vi bara genom att kommunicera.