-Jag längtar inte längre till honom. Förr kunde jag sakna hans doft, hans armar om min midja. Du vet. Så där bara…plötsligt…en vanlig dag. Jag kunde längta till att arbetsdagen skulle ta slut så jag fick komma hem. Jag var liksom uppfylld av honom. Nu känns han avskild mig.
-Det är inget annat än gnäll. Vardagen är nog trist ändå. Hon har så svårt att släppa kontrollen. Hon var ju så glad när jag mötte henne. Varm. Hon fick mig att känna mig så speciell.
-Han undviker mig. Ja, hela familjen. Jobbar över. Han har alltid jobbat mycket men kompenserat det med att vara väldigt närvarande när han är med familjen. Vi har rest mycket. Gjort roliga saker. Barnen är ju nästan vuxna nu, det kunde vara vår tid nu. I stället är vi längre ifrån varandra än någonsin.
-Jag saknar hennes omsorg.
Många par som kommer till mig uttrycker en saknad. De saknar personen de blev kära i. Undrar vart hen tagit vägen. Undrar om det är möjligt att få möta hen igen.
Många undrar om det ens är möjligt genom terapi. Inte sällan är den enda parten mer skeptisk än den andra. Lite ditt-vingad, kanske är det ett ultimatum.
Hjälper terapi?
Jag förstår att tanken på att vända ut och in på sig själv inför en främmande människa inte känns alldeles attraktiv. Vi skyddar oss och skyddar oss framför allt från kritik. Vi är sårbara och sköra. Vi vet framför allt oftast vart vi brister, exakt vart det inte sitter ihop. Vi känner oss dumma som inte får ihop oss själva. Vi är lärare, it-entreprenörer, läkare, säljare journalister eller media-profiler. Vi kan ju vår sak. Är framgångsrika inom vårt skrå. Är duktiga på en massa. Men värdelösa på oss själva?! Nej, ingen är värdelös på sig själv. De flesta har bara aldrig provat hur bra de är. Otränad är ingen expert.
Terapi är träning
Själva poängen med terapi är ju utveckling. Man kan inte bara bestämma sig för att bli bra på höjdhopp och tro att man skall klara 1.50 cm utan att ha tränat. Allt som vi vill bli hyggligt bra på kräver träning.
Att leva tillsammans kräver en massa. När vi varit tillsammans ett tag riktar vi blicken mot vår partner, där går de flesta vilse. Vi glömmer bort en part i relationen, oss själva. Kanske har vi aldrig varit där? I det djupaste av våra jag, kanske har vi aldrig tränat på att hävda våra behov, kanske vet vi inte vilka de är? Kanske behöver vi någon som…visar oss? Att lägga det på en partner är mycket begärt. Tänk om inte heller hen vet vad hen mår bäst av och varför? Kanske går vi hellre in i anpassning än gör det jobbet. Men hur känns det efter ett tag? Att ständigt tillgodose en annan människas behov? Har vi ingen bra koll på vilka värden vi har, vem vi vill vara och hur vi vill leva så är det inte konstigt att en relation börjar kärva.
Värden
Jag brukar därför börja mina parsessions med en värdecheck. Vad värderar du ? Hur vill du vara, hur vill du leva? Vad är viktigt för att ditt liv skall bli så helt rikt och meningsfullt som möjligt?
Utifrån värden kan jag tillsammans med paret titta lite på ändamålsenliga beteenden.
-Jag vill vara glad. (värde)
-Hur blir du glad?
-När vi lagar mat tillsammans, (ändamålsenligt beteende) vi gjorde det jämt förr. Det var så mysigt. Lite musik, lite vin. Varför slutade vi med det?
-Vad tänker du, Åsa, är det en återvändsgränd? Måste allt bli vardag? (Klienter vill ha svar. Av mig. Jag vill att de besvarar både sina egna och mina frågor.)
-Jag tror ingenting. Men vad jag vet är att vi kan undersöka det här och se vad som kan vara möjligt utifrån vad just ni två värderar och är villiga att anstränga er för.
Bergsbestigaren
Det finns en fantastisk metafor för det här. Den handlar om en man och ett berg ”alla” pratade om så fantastiskt. De som bestigit det pratade om hur underbart det var att bestiga just det berget, hur vackert det var när de stod där på toppen och betraktade utsikten, vilken grym utmaning det var. Mannen blev uppfylld av alla berättelser om det fantastiska och ville verkligen uppleva det där han också och tog sig därför till berget. Där mötte honom ett kärr. Ett kärr halvt omöjligt att ta sig igenom, ett kärr som skulle blöta ned honom och hans utrustning och kanske förstöra den. Ett kärr som han inte alls var beredd på.
Acceptans
-Allt kostar?
-Ja. Allt kräver sitt. Vi kan acceptera att jobbiga tankar och känslor kräver sin plats, vi kan ge dem det men fortsätta att leva enligt våra värden.
Att bestiga ett berg består av så mycket mer än att stå på toppen och betrakta utsikten.
-Hur tänker du? Att en relation är som en bergsbestigning?
-Jag tänker att det enkla är ju att vända på klacken framför kärret, för att det minsann inte var vad vi hade räknat med, vi vill inte känna de där jobbiga tankarna och känslorna. När vi vänder på klacken skyddar vi från en massa jobbigt, men vi får heller inte upplevelsen av att stå där sedan och betrakta utsikten, vilket kanske var viktigt för oss?
Vi agerar på känslan i stället för på värdet.
Vi väljer att agera utifrån en känsla. Att fly från jobbiga tankar och känslor, i stället för att acceptera att de ingår i livet, när vi vänder på klacken.
-Det gör jag hela tiden…
-Det är mänskligt. Eftersom vi inte är fåglar.
-Fåglar?
-Ja, de skulle ju bara flyga upp.
-Vem är fågeln i verkligheten?
-Eftersom vi är människor så är ingen fågeln. Den existerar inte, den människa, som inte möter en enda utmaning i en relation till en annan människa eller i själva livet. Det är en chimär.
– Hur relaterar metaforen till relationer?
-Att vi väljer bort relationer för att vi inte accepterar jobbiga tankar och känslor.
-Men hur skall man förhålla sig i relationen då? Om man ändå väljer att vara i en. Hur skall man hantera olikheter? Det vi inte kan acceptera? Skall vi bara acceptera att vi…inte accepterar?
-Låt oss undersöka vad det är som inte kan accepteras hos en partner och varför. Det är inte så enkelt som att vi bara tycker något, har en uppfattning. Våra ståndpunkter, våra idéer kommer ofta någonstans ifrån. Ibland är vi rädda. Skrämda. Otrygga. Ibland är vi inte riktigt öppna eller tålmodiga. Ibland sviktar vi i medkänsla. Det går att undersöka. Att förstå. Och rätta till. Med hjälp av samtal, med hjälp av metaforer, med hjälp av acceptans. Relationer är en dans på rosor först då vi förstått att de inte är det.