Som parterapeut möter jag dem om och om igen. Paren som inte längre känner igen varandra. Som saknar den de en gång längtade. Som lätt anklagande riktar sin tomhet mot drömmen som en gång var. Evig kärlek.
-Jag vill att du blir den du var när vi träffades. Du är inte längre han jag blev förälskad i. De orden sagda i förtvivlan, i ilska eller djup sorg. Vädjande, sökande. Och brutala. Så ofattbart brutala. Kärleken är inte nåden då den brister, den är skoningslös. När allt blir inget skär det i djupet av hjärteroten. Alltings början suddas ut och vill glömmas, vi vindlar och faller och hårda och sårade lämnar vi. Lämnar vi den som orsakade livet en gång. Skapade ljuset och hoppet. Ett då som var vackert och omtumlande. Minnen av gryende dagar som inte andades av sig själv om inte du ringde. Minnen av kärleksbetygelser som var större än orden, större än tron och skapade hopp. Minnen av en hand i
min och två kroppar för evigt sammanslutna. Minnen av tanken som inte lät sig tänkas. Över. Det här går aldrig över. Något så djupt och sant och enkelt. Något som rör så innerligt, någon så innerlig. Han lämnar aldrig. De orden. Jag lämnar dig aldrig. Varje morgon, varje kväll. Alltid sjungande som lovsång i huvudet. Framtiden mjuk som nyvaken vårvind fylld av värma. Lusten sin alldeles egna utanför och innanför kroppen. Genom allt, i allt min lust till dig. Utan dig kunde jag inte finnas. För dig gjorde jag allt. Så plötsligt det som inte skulle få plats. Det som aldrig fruktats ens för att det var så omöjligt. Det omöjliga låter sig ju inte göras. Ändå. I ett fritt fall från höjder av lycka, i en djup brunns svärta och kyla, ur alltings blomning plötslig död. Kärlek kan dö. Det vet vi. Ändå är det ogörligt att tänka när den tagit sig in och bekräftat livets mening. Inte dör väl det enda som gör livet uthärdligt? Det som skapar livet? Det går inte att förstå och i detta måste vi förstå. Han går. Han sviker. Han bedrar. Eller ännu värre. Han älskade aldrig. Att hålla i det som skapats av ljus med tunna händer och förtvivlat försöka förlåta sig för att man trott, förnedringen och skammen som rusar mellan fingrarna och slår som bomber mot marken. I skalvet måste vi vakna. Det som var är icke mer. Du är ensam. Kärlek. Ett allt som förvandlar och förskönar, som föder tro. Att vilja tillbaka är naturligt. Att vilja förstå och förlåta. Vi vill bara en sak och det är det goda. Det är att stå i skärvan av ljus och låta sig uppfyllas. Lyfta en bit från marken. Från skalvet som vittnar om att allt fallit. Vi kan aldrig bli det vi var igen. Vi blir andra. Nya. Vi kan aldrig kräva något. Vi kan bara ta emot. Av kärlek. Av svek. Och ingen tröst bär det faktum att allt blev till ett inget. Något vi inte känner igen. Någon som är oss främmande.