En av de största utmaningarna för oss människor är att säga vad som är viktigt för oss. Att säga det med värme.
Varför är det så svårt? Tja, vi har det inte i oss.
Gränssättning är någonting poetiskt vackert. I trygghet och självsäkerhet är gränssättning lika ljuvligt som vilken dikt som helst av Tranströmer.
För att det inte manar till konflikt. För att det visar på något. I en tydlighet.
Det visar vad vi vill och vilka vi är. Så mycket rymmer gränssättning. Milt är det.
Det är när vi aldrig upplevt det som vi vindlar ut i en massa som vi inte lyckas släppa, inte lyckas blunda för. Inte lyckas sätta ihop och kommunicera. För att göra detta, för att ändå sätta en gräns tar vi sats. Och så löper vi tills svetten rinner inom oss, tills vi nästan brister och då. Då sätter vi vår gräns.
Sårar, kränker och förvånar. I all vår aggressivitet förundrar vi. I all vår ansats. För att vi hade det så svårt. För att det satt så långt inne. För att det var okänt för oss och för att vi var rädda. För att vi varit tysta så länge. Lidit. För att det skavt. Hål. Till slut.
Till slut måste vi bara sätta en gräns. När vi gått över vår egen. Den vi inte visste existerade. Så komplicerat. För att vi inte upplevt det okomplicerat. Inte upplevt det alls. Inget av följsamhet. Inget att lyssna in på en reaktion. Ta hand om.
Snarare handlar det om att
skydda det man kan efter en sån explosion. Men. Du får också finnas. Du får vara rädd om dig. Du får flagga för att någonting skaver. När det
skaver, förväxla det bara inte med att någon vill dig illa.
Människor är uppe i sitt och handlar oftast ur hjärtat. Men är stressade som du, halvblinda. Människor är människor som du. Så. Tala ur hjärtat med värme, tala i sanning. Det är att ta ett rikt ansvar för att skapa goda
relationer. Utgå ifrån ditt jag.
Det är väldigt mycket enklare att nå en annan människa och att få en annan människa att förstå vad vi behöver när vi utgår ifrån ett jag-budskap i stället för ett du.
En känsla av skuld har aldrig fått en människa att genast vilja ändra sig. En känsla av skam får inte någon att vilja utvecklas. Det kräver ett rikt förråd av förståelse inför en människa som instinktivt
handlar i den rädslan. Förskräckelsen att ha varit dålig själv.
Utgå ifrån ditt jag och be om ursäkt om du trampar över. Det är så lätt hänt. För dig som för andra. Lämna ditt försvar, det ger verklig kontakt. Lämna skuld och skam, berätta vad du vill och vem du är. Det behöver vi lära vår omgivning för att inte själva bli sårade eller skrämda.
Du upplever möten i detta. Möten som gör att både du och den du pratar med och förklarar och växer i förståelse och förmåga. Möten som gör livet rikare. Helare och mer meningsfullt.
Allt kostar. Mycket är svårt. Bland mycket annat att vara människa. En av de största utmaningarna.
Att vara människa och fullkomligt mänsklig i det. Utan att trampa på andra. Utan att låta andra
trampa på dig.