Ägnar du mycket tid åt att försöka hitta lösningar på andras liv?
Tycker du att du ger människor något viktigt när du talar om för dem vad du ser i dem och känner för dem?
Tänker du ofta att du är mer insiktsfull än andra?
Anser du att du har ansvar över andras lycka? Över att alla skall ha det bra?
Kan du inte slappna av om du märker att någon i din närhet inte trivs.
Reagerar du med tanken – Men hur skulle världen se ut om ingen brydde sig, då någon anser att något inte är just ditt ansvar.
Då är du på väg att gå över en gräns. Då skall du fråga dig vad det är i din livshistoria som berättar att du oroar dig mycket för andra. Har du som barn fått ta mycket ansvar?
Då skall du fråga dig själv – hur mår jag?
Och. Hur skall du agera för att inte kliva över andras gränser?
Fråga dig om det handlar mer om dig själv än om andra.
Om din reaktion får dig att agera, för att du känner en massa och för att du vill bli av med den känslan – på en annan människas bekostnad. För det blir det om du agerar utifrån dina intressen och inte din medmänniskas.
Fråga dig vad din tolkning är och hur troligt det egentligen är att den tolkningen stämmer. Det är en bra gräns att ta sina egna tolkningar med en nypa salt.
Fråga dig om du verkligen har ansvar över den här människan och över hens liv.
Stanna upp, observera vad som händer och vad du känner. Acceptera att det är som det är. Livet innehåller ljus men också mörker. Det är inget du ensam kan ansvara över. Vi kan inte ansvara över det alla. För det är som det är med den saken. Livet innehåller ljus men också mörker. Så. Acceptera det. Och släpp taget om det som du inte skall ta ansvar för.