Jag pratar med en vän om tiden vi lever i. Om vad den gör med oss. Hon lever liksom jag ensam. Var innan Coronakrisen, i motsats till mig, mycket nöjd med detta civila tillstånd. Pratade om sitt liv som den perfekta kompositionen av vänner, vuxna barn, barnbarn, karriär och frihet. En tillvaro som då och då tilläts förgyllas av kravfria flyktiga romanser på villkoret att de inte på något sätt inkräktade på eller invecklade hennes tillvaro. Jag som varandes för lat och alldeles för obekväm för dejtande har
således betraktat hennes kärleksliv med skräckblandad förtjusning. Tryggt sittandes under korkeken luktandes på blommorna. Skrivandes om kärleken. Vårt förhållande till romantik är inte det enda som skiljer oss åt. Hon kan åka till länder jag inte kan stava till, ta en buss från en flygplats och ”se vart hon hamnar”. Tycker om att hänga med ortsbefolkning och möta nya kulturer och tittar konstigt på mig när jag undrar om hon inte är rädd. Tittar ännu konstigare på mig när jag säger att jag föredrar all
inclusive i klassiskt turistland med enda ambitionen att undvika alla äventyr förutom promenaderna mellan hotellrummet och poolen.
Nu berättar hon att plötsligt förstår min obetydliga förtjusning i att leva ensam. Men av helt andra skäl än mina. ”Jag har börjat förstå att mycket av det jag gjort, under det liv jag levt, har handlat om att förtränga en massa sorger. Det är som att de plötsligt står i raka led framför sängen när jag
försöker somna på kvällarna och att de fortfarande står där när jag vaknar. Förföljer mig genom dagarna. Jag behöver mitt arbete, mina vänner, mina barn och barnbarn och mina resor för att slippa möta dem. Den del av mig själv som jag undvikit under alla år tar nu plats och jag känner mig
skräckslagen.” Jag förstår henne, många delar hennes tankar och känslor. Många vägrar acceptera att lidande är en del av livet. Vägrar låta det vara en del av livet. Orkar inte leva på som om allt är som det skall hand i
hand med det där mindre ljusa. Lever i ständig rörelse och söker utmaningar och nya upplevelser för jämnan. Rusar från sig själva för att slippa engagera sig i det som smärtar. Jag tror inte att Coronakrisen har någon mening. Jag tror på vårt behov av att skapa mening. Och
bland allt vi skapar och sätter vår tilltro till, av allt meningsfullt är självutveckling det mest meningsfulla. Att på riktigt se sig själv i vitögat och börja förstå vad som går att förändra och inte. Den här nya situationen, den här stora portionen isolering som många möter nu utmanar verkligen
allt detta. Vi upplever på nya sätt vilka våra värden är, vad som är viktigt. Vi förstår vikten av fysisk närvaro.
-När det här är över skall jag på riktigt försöka hitta en man att leva tillsammans med.
Jag är inte förvånad. Vi förändras i kris. Till slut biter sig våra nya tillvaro fast i oss och vi förändras. Jag blir allt mer bekväm i min nya ensamhet, sörjer bara stundtals, min vän börjar förstå att hennes flyktighet varit en rädsla. Ingen är mer förtjust än jag. Trots den förmodade bristen på framtida ljuvliga berättelser om hennes korta romantiska äventyr. Unnar henne verkligen beständigheten.