ACT handlar inte om att bli kvitt oönskade privata upplevelser.
Upplevelsemässigt undvikande handlar om att man försöker undvika, undertrycka, bli kvitt eller undfly oönskade privata upplevelser.
(Privata upplevelser är de upplevelser du har som ingen vet något om innan du berättar om dem, tankar, känslor, minnen, bilder, impulser och förnimmelser.)
Om vi skulle ringa i en egenskap som gjort oss så påhittiga att vi kunnat förändra hela världen men också fly från den så är det :problemlösning.
Problem är något oönskat. En lösning innebär att man kan undvika detta oönskade eller göra sig av med det. Står det en varg utanför dörren? Kasta sten på den eller skjut den. Är det dåligt väder? Undvik det genom att klä dig rätt eller hålla dig inne. I den fysiska världen fungerar det här bra. Huvudet är en problemlösarmaskin. Och eftersom det här fungerar bra i den fysiska världen försöker huvudet göra samma sak i den psykiska världen.
Hur tror du det går?
Det fungerar dåligt att försöka bli kvitt eller undvika oönskade tankar och känslor. Skulle det kortsiktigt fungera blir det ofta bara värre långsiktigt. Kontroll av jobbiga tankar och känslor är sällan lyckat.
I ACT lär vi oss att inse både kostnaden och utsiktslösheten med upplevelsemässigt undvikande.
Det bästa är om vi kan defusionera tankarna.
Men det är inte så att ACT förespråkar acceptans av alla jobbiga tankar och känslor alltid. Det vore väl stelbent.
ACT förespråkar acceptans under två omständigheter
1. När möjligheten att kontrollera tankar och känslor är begränsad eller obefintlig.
2. När det visserligen är möjligt att kontrollera tankar och känslor, men metoderna sänker livskvaliteten.
Så om det är möjligt med kontroll och det tjänar det i livet man tycker är viktigt och värdefullt då skall man satsa på att kontrollera.