-Vill ni berätta varför ni är här?
-Ja…vi behöver hjälp med att prata…med varandra.
-Ok.
-Jag försöker, men Hans responderar inte.
-Ok. Hur uppfattar du Lindas försök att kommunicera med dig, Hans?
-Negativt.
-Negativt..
-Ja, hennes så kallade försök handlar ju mest om att jag inte pratar.
Att våga tro att man duger.
Paret jag har framför mig är i 55 års åldern. De har varit tillsammans i 8 år. Båda har vuxna barn och egna boenden. De är båda högutbildade och jobbar med människor/utbildning båda två. De har träffats genom arbetet. Att de har problem med kommunikationen trots att de är utbildade kommunikatörer båda två är inte så konstigt som det kan verka. Så fort vi är känslomässigt engagerade blir vi sårbara på ett sätt som inte uppstår när vi är i våra yrkesroller och kan se professionellt på problemen. Att bli sedd och bekräftad i en relation kräver att vi tror på det vi ger, det vill säga oss själva. Vi måste tro att vi duger för att våga ge.
-Hur bemöter du det?
-Jag blir tyst. Jag hatar konflikter.
-Man kan inte bara tystna och skylla på att man hatar konflikter. En vuxen människa måste kunna ta ansvar i en relation och faktiskt bara öppna munnen.
-Får jag fråga Linda, vad det är du känner när Hans tystnar?
-Ja inte känner jag mig särskilt bekräftad av den i alla fall.
-Känner du något mer?
-Jag blir väl…rädd, antar jag?
-Vad är det du blir rädd för?
-Att Hans inte älskar mig.
-Hans…vad tänker du om det Linda säger?
-Ja inte är det en bra väg att gå att kritisera någon om det är bekräftelse man är ute efter.
-Utan?
-Hon behöver bara vara sig själv så blir hon bekräftad.
-Berätta om vad du behöver känna för att den där lusten att bekräfta skall infinna sig.
-Jag behöver inte känna något speciellt, jag älskar Linda och jag är oerhört tacksam över det vi har. Jag fattar inte att hon utsätter oss för det hon håller på med.
Delat ansvar vid konflikt
Många har svårt att kommunicera ett problem utan att hamna i att gå till anfall och kritisera sin partner. Men om vi vill utvecklas och värderar vår relation högre än ett veritabelt slagfält så bör vi rikta blicken mot oss själva. Vi kräver mycket av de som står oss nära, men hur mycket kräver vi av oss själva? Ett bra krav av oss själva är att dela ansvaret vid konflikter. Att först se på oss själva och våra brister och sedan på vår partner. Vi har alla sprickor i kristallen, att se det och ta det till sig gör det lättare för att sänka garden, eftersom mycket av våra konflikter bottnar i rädsla. Vi vågar inte riktigt hävda våra djupaste behov av rädsla att inte bli förstådda. Vill du utvecklas, utveckla relationen gäller öppenhet och ödmjukhet.
Tolkningsmaskinen
-Det kommer perioder i alla relationer där vi plötsligt tvivlar. På oss själva inte minst, på att vi verkligen duger. I den där oron kan vi agera på alla möjliga sätt, vilket kan tolkas på lika många olika sätt. Plötsligt är tolkningsmaskinen igång. Någon gör något som den andre tolkar och agerar på vilket den som först tolkade och agerade, tolkar och agerar på.
-Jag förstår att jag måste kommunicera på ett annat sätt för att få dig att vilja möta mig, Hans.
-Det är inte bara ditt fel, Linda. Jag har också mina brister. Det handlar ju om att båda blir rädda, du av min tystnad och jag av din kritik. Om vi pratar om saker så vet vi ju åtminstone om det finns skäl för våra rädslor.
Rädslan att bli övergiven
Vi vill vara i kärlek, men vågar inte förlora den. Vi vill möta någon men vågar inte visa vilka vi är. Vi är kanske brända och tar framtida svek för givna. Vi är då och i framtiden, medan kärleken kanske är just där vi just nu befinner och inte alls oroar sig för det som varit eller skall komma.
-Ni vill till varandra.
-Ja.
-Ja. Så klart.
-Ska vi ta det här från början och prata lite mer om er kommunikation? Om hur ni skall hantera era rädslor? Om vi är överens om att rädslor är ett av skälen till att ni hamnat här?
-Absolut. Jag orkar inte vara rädd att bli lämnad. Jag har blivit lämnad så många gånger och jag vill inte vara i den rädslan. Den blir ju en självuppfyllande profetia till slut.
-Det finns risk för det.
-När du säger så där fattar jag att du blir rädd av min tystnad, även om det är du själv som från början skapar den.
-Fast, Hans…du har väl ändå ansvar över din tystnad? Har han inte?
-Vi har alltid ansvar över hur vi beter oss, ibland hamnar vi dock i situationer där det ena ger det andra. Vi leder varandra lite fel, på grund av våra rädslor. Det viktiga då är att våga backa och gå en ny väg. Söka sig till varandra på ett nytt och annat sätt. På det sätt ni gör nu.
-Jag vill bara kunna vara mig själv, det vill säga tyst, utan att bli attackerad och anklagad för att vilja lämna dig, Linda. Jag tror att jag kan tala om när jag vill gå. Har du inte hört mig säga det kan du vara lugn.
-Nu låter du som i skämtet om Jag älskar dig. Typ att det gör jag tills jag säger något annat.
-Det kan vara så enkelt.
-Jag behöver höra att du älskar mig.
-Det får du. Jag älskar dig. Jag lämnar inte dig för att jag går in i mig själv. Jag säger bara hej till mina egna tankar.
-Vad tänker du Linda?
-Att något så enkelt kan vara så jävla svårt.