Jag hade en relation en gång med en man som ofta mycket nöjd hävdade hur länge han varit vän med några av sina vänner. Han lade värdet av relationerna i mängden år. Det gör inte jag. Jag lägger
värdet i vad relationen består av.
Det är nämligen inte alltid den som varit din vän längst som betyder mest i alla situationer, ibland kommer någon vindlande från vänster rätt in i livet som är ditt och bara tar sin plats. Om du är öppen
för det.
Jag har under de senaste tre åren fått inte mindre än fyra nya nära vänner. Det dem har gemensamt är att de vet mer om mig nu, om mina tankar och reaktioner, min sårbarhet och längtan, än mina
gamla vänner. Jag har fullständigt bruten inte haft skydd nog att värja mig från att bli sedd utan alldeles uppenbart visat vem jag är och detta utan att mötas av decennier av uppfattning om vem jag varit och blivit. Det skall inte underskattas.
Jag har tidigare varit rädd för att släppa in människor i mitt liv. Tilliten blev skadad när jag var liten, misslyckandet i första äktenskapet gjorde sitt. Att jag levt i en offentlighet har också det betytt något för min rädsla att släppa in människor i mitt liv. Som person har jag varit på min vakt och värnat mer
om det jag haft än det jag skulle kunnat få i form av ny vänskap.
I den situation jag varit de tre senaste åren har jag dock inte kunnat värna om mig så mycket. Jag har varit utsatt för så mycket svek och
varit så slagen till marken att jag flera gånger inte trott jag skulle förmå resa mig igen.
Första gången jag verkligen kände så kom Fredrik, andra gången kom Johanna, tredje gången jag kände så kom Sandra och fjärde gången Robert. Plötsligt var den bara där, vänskapen, utan att be om
lov.
Jag hade tur. Jag hade kunnat vara rädd. Men jag hade inget försvar. Inte en tanke på att också de här människorna skulle kunna svika mig. I den där smärtsamma förvirringen jag upplevde blev allt i stället
plötsligt väldigt enkelt och vackert.
Visst hade det med tiden kunnat visa sig att de skulle kunnat uppfatta mig både tråkig och ointressant. Upprepande och tradig i min sorg. För det förlät dem mig i så fall. I en tid då jag tappat
bort mig själv i ändlig förtvivlan gav de mig något nytt och starkt att hålla i. Våra vänskapsband.
De har varit med om mig på ett sätt som jag själv aldrig varit. Vi mötte mig tillsammans och gick från mig tillsammans. Jag blev mig själv på nytt inför dem.
Vänskap handlar aldrig om vem som funnits längst. Vänskap handlar om vem som kom in i ditt liv och
sa – ”Jag är inte på väg någonstans.”
Och stannade kvar.