- Hon borde lämna honom, sa väninnan med eftertryck.
Jag log och tänkte att hon borde haft en spegel framför sitt ansikte för att se sig själv. Börja sopa utanför sin egen dörr. Men det är inte ofta där vi börjar, tvärtom, när vi funderar över relationer.
Våra egna relationer rättfärdigar vi till månen och tillbaka om det så behövs, i andras upptäcker vi sprickor i kristallen. Trösten i att någon har det som vi, eller värre än oss själva är ofta omåttlig. Vi talar därför om det, ibland talar vi om det för den det berör.
Detta trots att vårt eget rättfärdigandet borde få oss att förstå hur det fungerar med kritik. Hur omöjligt det är att peka på brister i andras relationer. Vill du att någon skall stanna i en relation är det precis vad som krävs. Att du kritiserar valet av partner och därmed valet av liv. Att du ifrågasätter en människas innersta drivkrafter och behov. En annan människas inre strider, förlorade slag och eviga längtan. Något som få människor delar med sig av utan rädslor att bli dömda.
Sprid dina sanningar medveten om att det är just dina, men tro inte att någon blir lättad och börjar förändra sitt liv, tar dig i handen och uttrycker tacksamhet.
- Det där är ju bara destruktivt, lade hon till.
Jag tänkte på hur vi relaterar till olika saker, hur vi förhåller oss till våra värden. Tänkte på vad väninnan visste om kvinnans värden? Parets? Vi människor är komplicerade. Komplexa. Vi behöver bli befriade från vårt mörker, men också möta det. Ensamhet är dessutom ett klister långt starkare än kärlek. Att gå sida vid sida, övergivna, binder människor samman. Tystnad är ett klister. Tomhet och avstånd kan göra det omöjligt att lämna. Vår drift är att bli bekräftade, lyssnade på och uppfyllda. Vi vill närhet även om vi inte vågar den. Vi väntar på den. Vi bär bilden av motsatsen till det vi är och lever i mycket ömsint, vi vårdar den mer noggrant än själva relationen.
Det är inte värme ljus och glädje som ensamt bygger en stark relation. Det skulle inga par överleva. Det är sprängkraften i det innersta mörkret, de destruktiva behoven och svårigheten att mötas som gör att värmen uppstår, att ljuset plötsligt framstår som en dröm och att glädjen till slut befriar.
- Hon skulle hitta något mycket bättre, om hon bara ville.
Så tänker du, tänkte jag. Vi vet verkligen allt om varandra och ingenting. Vi vågar knappt krusa på ytan av oss själva, men drunknar i andra. Vi förmår inte se vår egen destruktivitet. Den bor avståndet till oss själva. Den är våra ensamma själars klister.