-Det är samma sak varje gång jag träffar någon. De blir eld och lågor. Strör komplimanger kring sig. Blir fascienrade av min person. Jag tror dem och de…tystnar.
-Tystnar?
-Ja, drar sig tillbaka. Hör inte av sig.
-Vad tänker du att det beror på?
-Jag vet inte. Jag fattar det inte?
-Eftertankens kranka blekhet?
-Ja, kanske. Kanske är det så att jag haft otur och träffat män som blivit intresserade initialt, men som när de tänkt efter förstått att jag inte är den de vill ha en relation med när allt kommer omkring.
-Kan du förstå varför?
-Ja och nej. Jag har ett jobb som gör att jag är borta en del. Jag har saker i mitt privatliv som inte är helt okomplicerat. Det är ju inte direkt lag på att gilla mig. Att vara tillsammans med mig. Så…alla har ju en egen vilja. Och smak.
-Vad är det som gör att de blir så omåttligt intresserade då tror du?
-Jag tror att det är samma sak som sedan får dem att tänka till.
-Jag tänker så här. När vi möter någon kan vi se förbi det som möjligen kan bli ett framtida problem, för att förälskelse gör oss döva och blinda. De män du träffat som liksom försvunnit för dig de har sett problemet i tid. Förstått att det inte kommer att fungera.
-Men varför säger de inte det då? Och varför är de så översvallande i början?
-Alla är inte raka. Alla vill inte såra. Alla har inte de där tydliga gränserna alldeles klara för sig.
-Så det är inte så konstigt då? Att alla försvinner?
-Hur många är alla?
-De senaste tre.
-Jag tänker att du nog får kyssa fler grodor innan du hittar din prins. Ändra dig inte. Var den du är. Lev det liv du har. Rätt man kommer inte att se det som ett problem. Rätt man kommer tillsammans med dig utforma en relation som fungerar. Rätt man kommer att vara både översvallande och stanna kvar.