Ur ett samtal:
-Det är ett ständigt omförhandlande mellan det som behöver förberedas inför jobbet – och mitt barn. Man kan inte bara;
– Nä, nu har mamma en viktig förberedelse att ägna sig åt inför jobbet i morgon, så jag kan inte rita med dig.
-Var snäll och utveckla den tanken för mig.
Mamman framför mig tar sats innan hon fortsätter;
-Mitt jobb är jätteviktigt för mig, men mitt barn är självklart viktigare. Jag vill vara en bra och närvarande mamma. En mamma som mitt barn känner sig trygg med. Jag vill finnas där och jag vill att mitt barn skall veta att jag gör det.
-Det förstår jag.
-Våra barn är små så få år och jag vill inte missa något.
-Berätta om din livssituation. Lever du tillsammans med någon?
-Jag lever tillsammans med pappan till barnet.
-Hur ser hans längtan att vara tillsammans med ert barn ut?
-Han vet hur viktigt jag tycker det är att vara mamma och hur viktigt det är att saker görs på rätt sätt.
-De rätta sätten?
-Jamen, hur hon skall badas till exempel.
-Jag förstår. Vill du berätta lite om vad som kan hända om han gör fel?
-Hon kan drunkna.
Kvinnan har gått från att berätta om problemet att fördela tid och engagemang till att berätta om en explicit oro. En oro som gör att hon inte är trygg med att pappan badar barnet. En oro som skapar ångest och därmed ett stort behov av kontroll.
När vi samtalat i ett antal veckor berättar mamman att hon längtar efter, men inte förstår hur hon skall kunna hantera kontrollen över, ytterligare ett barn.
Det finns överdrivna och tvångsmässiga kontrollbehov men också kontrollbehov som är helt normala. Kriser och stark ångest kan framkalla ett överdrivet kontrollbehov, men också hög stress. Kontrollbehov kan absolut vara meningsfulla då vi mår dåligt, som att försöka hålla starka inre känslor i schack genom att kontrollera det yttre.
Men det är bara en tillfällig lösning. På lång sikt skapar kontrollbehov problem genom ett negativt, stelt tänkande och ökad stress och oro.
Perfektionism är ofta med i bilden vid överdrivet kontrollbehov. Den som har orimliga krav på sig själv ber inte om hjälp, låter ingen annan bidra. Hur många gånger har du inte hört någon som är utarbetad och trött säga;
-Det blir bättre om jag gör det själv.
Många som får diagnosen utbrändhet eller utmattningssyndrom har orimligt höga krav på sig själva och är perfektionistiskt lagda.
I just det här fallet, med just den här mamman, kom det cirka ett år efter att vi slutat samtala en liten bebis till familjen. Mamman hade genom att träna på det som skapade oro, lärt sig att på ett mycket mer avslappnat sätt förhålla sig till det faktum att hon inte automatiskt riskerade att förlora sitt barn om hon inte närvarade vid alla aktiviteter. Lärt sig att neutralisera ångesten över att förlora sitt barn, utan att ta till kontroll.
Vid den nya bebisens ankomst var hon beredd att låta pappan ta ansvar över det större barnets kvällsbad. Beredd att dela mycket mer av ansvaret över båda barnen.
-Det är oerhört skönt att ha kontroll, de där stunderna är ju magiska. Men till slut fattar man ju att de är för få i förhållande till alla problem de skapar. Vi lever mycket mer jämställt i familjen nu, med två barn blir det inte så mycket tid över, men det känns faktiskt väldigt bra att inte dra hela lasset själv.
Bra så.