Många av oss hör ekot av röster från det förflutna. Några av oss vässar öronen för att höra dem. Några andra hör men försöker intensivt strunta i dem. Lyssnar efter och låter nya röster höras.
Några hör bara tystnad.
Vad hör du? Hur hanterar du det?
Hur gör du med det du fick höra som liten eller inte alls fick höra? Med det du hade behövt höra? Vad gör du med tystnaden? Vad fyller du den med?
Jag hör ofta klienter berätta om sorgliga saker de fått höra.
Saker de aldrig fått höra. De rösterna är klara ännu. Tydliga. De har stannat kvar och de gör sig hörda. Trots alla nya röster. De överröstar det mesta. För att de varit så tydliga en gång.
Minnet av dem är starkt. För att de kommer från människor vi är präglade att lita på.
Men är de sanna?
Vad kan vi göra med ekot? Med dessa ibland tydliga budskap som sjunger ännu?
Vi kan fråga oss : Är de rimliga?
Är de rimliga att rätta sitt liv efter?
Om de var rimliga då. Är de rimliga nu?
När är vi som människor förlåtna? När är det möjligt att försonas? Med sig själv. Sin barndom. Det kan vi fråga oss.
Hur mycket av överlevnadsstrategier ägnar vi oss åt som inte längre alls är aktuella? För att vi inte sagt att det är nog. Att det är nog nu!
Kan vi släppa dessa? Kan vi förstå att vi inte behöver dem? Att vi inte behöver skydda oss, vara beredd på saker som inte längre hotar?
Ja. Med lite arbete. Eller med mycket.
Det är värt varenda andetag. Även om de stillnar ibland om vi måste hålla andan av skräcken att släppa taget.
Det är så mycket värt att låta nya röster tala. Att låta din innersta röst tala. Den där rösten som inget hört. Som bär sin egen ursprungliga sanning om dig. Den om att du är lika mycket värd som alla andra. Värd att gå ut i världen och undersöka vad den har att ge dig. Vad du har att ge den.
Den som förlåter det ofullkomliga och som för dig framåt i sin vänlighet.
Om världen är hård ( det är den) så var snäll mot dig själv (det är du värd) och var rädd om dig. Det finns bara en som är du och du får också finnas. Vara och växa.