Vi är alla rädda

Vi är alla rädda. Bär tunga sköldar av stål, för att skydda oss, tills vi inte orkar längre. Först när vi gjort slut på all energi, långt bortom livsglädjen, söker vi hjälp. Vi drar oss för att bli vägledda en stund när det egentligen borde vara så naturligt.

Skam

Jobbiga tankar och känslor ställer till det. Men vad finns att skämmas för? Vi är alla lika. Vi skyddar oss bara olika starkt från detta faktum som talar om för oss att att jobbiga tankar och känslor tillhör livet. Att bära dessa är att vara människa. Det är det som bevisar livet inom oss.

Men hur ska vi göra då?

I vår rädsla inför jobbiga tankar och känslor skapar vi fler jobbiga tankar och känslor. Vi föder vår ångest med ångest. Vi låter den uppfylla oss och bär den som ett barn. Vi flyr från den som vore den onaturlig. Flyr och skapar ännu mer smärta.

Acceptans

Att vara och bevara det som varit är att låsa in sig i smärta. Att fly från det som varit skapar oftast bara ny. Det som kostar minst, befriar mest är acceptans. Ja, du läste rätt. Du tänker kanske att acceptans är att ge upp? Det är fel. Acceptans är att inte förhålla sig till dåtid, inte ens en minut bakåt. Att inte förhålla sig framåt. För det kan vara både smärtsamt och skapa oro.

Stillna i nuet

Att kasta ankar, stillna i nuet är det som ger dig ro att vara den du vill vara och leva det liv du vill. Inte bara vara och agera i reaktion på det som drabbat, inte vara och agera i oro för vad som kan komma. Utan vara i dig, i den du vill vara. I det du vill göra. I det liv du vill leva.