Jag minns att jag grät.
En helt oregerlig gråt. Det var så mycket kraft i min förtvivlan att jag glömde
att andas. Minns att jag blev skrämd av att tappa andan.
Jag minns att tankarna rusade inom mig, men att de då och då stannade till och fyllde mig från huvudet ned
till tårna. Tog plats tillsammans med den iskalla insikten om att jag inte var älskad. Att jag aldrig varit
det. Att jag nu var lämnad utan att alls varit viktig.
I den skärvan skulle jag finna mig.
I det bortvalda utan att någonsin varit vald. I tomheten efter ingenting.
Jag var sviken utan ett enda ärligt löfte uttalats. Jag var ljugen för utan en enda lögn. Det han låtit bli att berätta var en bara en helt annan sanning än den jag burit i mitt hjärta.
Jag älskar dig hade inte betytt
någonting.
Jag vill inget hellre än att leva mitt liv tillsammans med dig hade inte heller betytt
någonting.
Jag lämnar dig aldrig kunde kanske stå för den vidriga erfarenhet han gett mig då jag tvingats lämna honom för att inte fullständigt gå under. Nej han hade inte lämnat. Han kunde i sin sjuka syn på oss, på sig själv och sitt ansvar, mena på att han faktiskt inte gjort det. Lämnat mig. Så skulle han nog leva vidare.
Där tillit och trygghet haft sin plats, där kärlek växt till liv och skratt fanns nu plötsligt bara ett enda stort ingenting. En tomhet som ekade av svek.
Så här i efterhand kan jag tänka att jag borde ha sett. Borde förstått. Jag visste ju hur han levde sitt liv
när jag mötte honom, jag visste ur vilka livslögner han kom. Hur han svikit och bedragit alla i sin
närhet. Jag borde sett röda lampor lysa. Kanske gjorde jag det. Kanske öppnade jag mitt hjärta trots
alla varningssignaler. För att jag ville drabbas. Jag vet inte. Jag har inte rett ut min skuld ännu. Om den finns. Om den är en del av den skam som är utomordentligt uppenbar.
Ständigt denna skuld och skam för att ha älskat. För att ha trott att det var kärlek som drabbade ens innersta väsen. Skakade om. Ständigt denna skuld och skam för att ha velat leva. För att nästan ha
dött.
Jag minns hur outhärdligt svårt det var att se allting. Att acceptera att det faktiskt var annat än kärlek som stridit inom mig. Som velat hålla kvar för att undvika meningslösheten. Det måste ha burit någon mening. Allt jag försakat och offrat. Jag minns att det var den
jag fruktade allra mest. Meningslösheten.
Att han tagit emot mitt hjärta, var en villfarelse. Det var min mening han nästan lyckats med att ta ifrån mig. Han måste därför placeras bland de som är farliga för mig, i den skuggan av mitt liv. Han som alldeles nyss varit mitt allt.
Tanken på att vi är omöjliga att lämna är så dum. Omöjliga att kränka. Vi är alldeles uppenbart möjliga att lämna. Att kränka. Möjliga att svikas, utnyttjas och manipuleras. Möjliga att ha sönder inifrån och ut. Så var jag. Trasig inifrån och ut. Brustet hjärta. Brusten rygg.
Men.
Antingen riskerar vi detta eftersom kärlek kan likna allt
annat än kärlek, eller så känner vi ingenting någonsin och låter livet vara utan värde.
I valet mellan det jag varit
så nära-illusionen om kärleken och bristen på mening som följer med insikten om att det bara är en illusion – och äkta
kärlek så riskerar jag allt åter genom att välja att tro på kärleken och villkoret för den. Att vi kan förlora den och göra oss illa.